mister man
Sara jag och gänget letade reda på värdshuset och dansade tills våra rugbyansträngda benmuskler skrek efter nåd. Då ramlade vi ut i regnet, skrek diverse konstiga sånger och skrattade.
Hanna var snyggast och man kunde känna medelålderskrisens vibrationer i luften.
Jag älskar er.
Jag vill inte plugga, fysiken står mig upp i halsen precis som det där talet som blir sämre och sämre för varje gång jag läser det. Men jag ska glömma det resten av kvällen, och fortsätta dansa bort mina bekymmer hos Emanuel!
Och en gång ska jag bli kreativ och söt.
han spelar för djuren som följa hans takt
Barnen begravde sig i mörka, stora schalar
Och spelade trummor tills de hörde rytmen i öronen.
De åt kolor som de noggrant vecklat in i rött mjukt silkespapper.
Saften de blandat ville inte bli drucken så de lät den stå tills den, precis som barnens drömmar och förhoppningar löst upp sig och försvunnit ut i luften som obetydliga droppar.
De räknade flitigt men stannade alltid på åttan.
De hade inte ork att se äppelblommorna sakta slå ut.
Varenda morgon jag vaknar känns som natt, som att timmarna jag sovit mest bara varit bortkastad tid.
När jag går ut för att hämta tidningen påminns jag att det snart kommer vara vinter och kallt.
Vi ska sjunga Förklädd Gud och jag kommer få gåshud av min egen röst.
Jag saknar tid att tänka. Min kreativa hjärnhalva tycks krympa i god takt.
Och varenda gång jag tänker blir det såhär.
BLABLA
och
trams.
Hon sa att det var lönlöst, men jag tyckte hon sa lönnlöv
Tack kära män, för att ni gjort min eländiga kväll av plugg så mycket lättare!
Jens, för att Lönnlöv är precis mitt liv just nu.
Rufus, för att du är fatastiskt och påminner mig om så mycket bra saker.
Och ni killar, för att det inte finns någon jag någonsin kommer älska så som jag älskar er!
smaka en kaka
vi brukade somna med huvudet långt nere i kudden
och vakna med den där huvudvärken som bultar i andra sidan rummet
så plockade vi löv och klistade in på tunna, knasrtande skrivboksblad
medans mjölken bredde ut sig ditt te
jag vet
ingenting är som då
och fast att jag vill smaka sötma
och känna en hand i min nacke
spelar sekunderna ingen roll
Mitt nagellack flagnar och försvinner, precis som min vilja att göra någonting alls.
Jag komplicerar och tänker för mycket, jag vänder och vrider tills det inte längre finns något upp och något ner.
Hösten som skulle bli min räddning är faktiskt här och jag finner mig själv väntandes på att livet ska komma och ta mig dit jag vill. Hämta mig i en skinande bil och köra bortom alla murar och stängsel i min hjärna!
Min kära syster Emma och jag dansar vilt i köket och mimar till "Does your mother know".
Sen sjunger hon om att hon är en idiot, och att hon inte har någonting emot det.
För; 'mer än så kan ingen bli' och hon anar nog inte hur rätt hon har.
Det är galet hur små saker kan göra en dag så mycket bättre. Hanna, Sara och jag köpte 5 paket Euroshopper-kakor för att bygga upp vårt förråd, och jag log hela dagen.
song, slowly song
Så hösten, jag är redo.
Kom och ta mig med storm!
Jag vill bada länge, ta på mig min mysiga pyjamas, krypa ner under täcket med Hanna och Sara på vars en sida. Vi ska prata om Draco, om att andas syre, om det som hänt och det som ska hända. Vid mina fötter ska Tessan ligga ihoprullad, på sitt allra bästa humör och påminna mig om allt roligt vi gjort tillsammans.
Anja ska ligga vid hennes sida pratar om livet och säga så smarta och bra saker att jag får gåshud.
I hörnet ska min egen lilla stråkkvartett sitta och spela vackra stycken.
Sen ska vi göra ett tält av täcket och dricka te där under tills vi somnar och sover tills allt ont försvunnit.
as if I'm playing with fire
Jag älskar min syster.
Jag älskar Martins lägenhet och fester.
Jag älskar min nya underbara duffel.
Jag älskar mannen på torget.
Jag älskar att jag snart ska gå och lägga mig.
Är det värt att ens försöka? Bryta den onda cirklen och faktiskt försöka börja om på nytt?
Kan jag glömma det som aldrig existerat genom att börja om, kan jag inte börja om förrän jag glömt?
Kanske är jag redan mitt i det, som Lolo sa om maktfördelning, och helt plötsligt kommer det bara vara över.
Jag kommer ha glömt att jag skrev sida upp och sida ner om honom, och om hans koncentrerade min.
Jag kommer glömma att det inte gick en kväll utan att jag somnade med honom i tankarna.
Oj, så svamlar jag igen.
Sour milk taste heart
Jag vet att jag sakt det förut, men varenda gång jag sköljer ur filen tänker jag på eftermiddagarna vi spenderade i Carros kök. Vi kunde sitta där i timmar, läsa, skratta, äta fil, dricka te och prata om livet.
Vad hände?
Jag antar att vi växte upp. Växte ifrån varandra och förändrades. På gott och ont. Allting kändes krystat, vi skrattade för att vi var tvugna och gav varandra födelsedagspresenter utan någon känska.
Ändå väcker filursköljningen en speciell känsla hos mig. Att se de små äckliga klumparna flyta ner mellan hålen får mig att lukta, smaka och känna de där eftermiddagarna.
Rent a Wreck
Jag, som lovade mig själv att bloggandet aldrig skulle bli min vardag. Här är jag.
Fast jag om någon borde väl.
Jag, som sprider mina ord och tankar överallt. Sena nätter kokar mitt rum av tankar och ord, nätter när det inte finns tid att sova. När det inte finns plats att sova. När allt som finns är min ikea-lampa och mina ord på allting jag hittar.
Det var nog Sara som fick mig hit. Sara, med sin underbara svenska. Så nu ska jag ge bloggandet en ärlig chans. Om inte för min skull, för Saras.
