so real
Jag har feber. Elak, tramsig feber som gör ont och förvirrar mig. Allting är kallt, och allting är äckligt.
Jag bläddrar i Bon, för jag orkar inte läsa och ibland dricker jag lite vatten.
Den här dagen borde inte finnas. Den ska inte finnas. Februari har alltid bara tjugoåtta dagar, men bara för att reta oss vårsuktande människor trycker de in en en jäkla grå februaridag till. Det är inte meningen att låta så arg och ledsen, men jag orkar inte med mer kallt regn. För varje regndroppe som träffar rutan sjunker jag längre och längre in i mig själv, med hoppet att någon kommer och drar upp mig snart. Johan. Han kan ta mig i handen och viska ett fint ord i mitt öra, sen kan vi baka kakor till kemin och titta på varandra. Bon. Det betyder nog bra, fast jag vet inte.
Godnatt kära vänner.
Jag bläddrar i Bon, för jag orkar inte läsa och ibland dricker jag lite vatten.
Den här dagen borde inte finnas. Den ska inte finnas. Februari har alltid bara tjugoåtta dagar, men bara för att reta oss vårsuktande människor trycker de in en en jäkla grå februaridag till. Det är inte meningen att låta så arg och ledsen, men jag orkar inte med mer kallt regn. För varje regndroppe som träffar rutan sjunker jag längre och längre in i mig själv, med hoppet att någon kommer och drar upp mig snart. Johan. Han kan ta mig i handen och viska ett fint ord i mitt öra, sen kan vi baka kakor till kemin och titta på varandra. Bon. Det betyder nog bra, fast jag vet inte.
Godnatt kära vänner.
draw me an hour
Men oj vad dessa är dagens pussa på!
http://www.juliemorstad.com/
Om man ändå kunnat rita..
Tankarna försvinner alltid någon annanstans när jag inte vaktar dem. Till nåt ställe där det är sommar och jag har bruna ben. Där man badar i sjön mitt i natten, cyklar långt med en pick-nickkorg och läser vackra romaner i en hängmatta.. Varför finns februari och mars?
landet ingenstans
Det var en lång korridor.
Golvet täcktes av vinröd heltäckningsmatta med mönster av fula fjädrar.
Där gick vi, han nynnandes på en sextiotalslåt jag gråtit till ett antal gånger och jag,
med huvudet fullt av en annan (man).
Det var en lång korridor.
Vi sa inte mycket, förmodligen för att det inte behövdes.
Från dörrarna vi passerade brusade ett mummel av ord,
en vind från ett skrik och en isande dimma fylld med tårar.
Men vi lyckades låta bli att höra det och han fortsatte nynna när vi passerade
dryckesautomaten.
En lång korridor.
Nynnandet försvann.
"Där är hissen."
Jag nickade, fast kanske inte synligt, och tryckte på knappen.
when we were winning
Det bubblar i mig av längtan efter våren, speciellt när solen lyser dagarna i ett och jag har på mig ballerinaskor. Jag önskar jag kunde förklara, önskar likväl att jag kunde stoppa ner doften av den där tidiga våren i en liten ask och låta den ligga där att sniffa på när höstvindarna blåser som värst.
Längst ner i min väska ligger en grå T-shirt, i en påse, så att ingenting ska hända den. Vill man kan man få för sig att den fortfarande är varm och borrar man in sitt huvud i den känns det nästan som att han är här. Påsen med T-shirten med det största T:et i världen ska få följa med mig till andra sidan jorden så att jag kan ha den nära vart jag än går.
Jag förstår inte hur jag kunnat lämna ut mig själv så fullständigt. Hur jag blottar min själ och tycker om det. Jag, som skrev sida upp och sida ner om att det inte spelade någon roll om det inte var för evigt. Lätt att säga när man är fjorton år och förälskad i Ola Salo och pojken i parallellklassen med det blonda håret som ibland ler när han går förbi skåpet och man tar det som ett tecken på hans eviga hemliga kärlek. Lätt att säga när man aldrig blivit kysst. Lätt att säga när man gick hem på den grusiga vägen utan en röd blomma med taggar som sticker in fingrarna. Jag antar att det är så det ska vara.
Men så är det inte nu. Det gör så ont, så ont för att han är så bra, och för att han säger så fina saker att jag ibland måste fälla en tår. Det är som att en bit av honom också ligger längst ner i min väska, och ju fler mil vi försvinner ifrån varandra desto ondare gör det. Jag är förlorad, och så upp över öronen förälskad.
Lolo fick mig att uppleva Broder Daniel igen med sitt romantiska uttalande. Tillbaka till den där fjortonåringen, fjortonåringen vars converse de tittar snett på, och som skriver
"Why is it so we die just as copies, if it's so we're born originals"
i räknehäftet där hon räknar Röd Kurs och är en allmän tönt och aldrig kommer bli någonting.
Men det är allt bra, ibland måste man leva om saker. Leva om det någonstans precis bakom ögonen, för att förstå hur bra allting är just nu.
Längst ner i min väska ligger en grå T-shirt, i en påse, så att ingenting ska hända den. Vill man kan man få för sig att den fortfarande är varm och borrar man in sitt huvud i den känns det nästan som att han är här. Påsen med T-shirten med det största T:et i världen ska få följa med mig till andra sidan jorden så att jag kan ha den nära vart jag än går.
Jag förstår inte hur jag kunnat lämna ut mig själv så fullständigt. Hur jag blottar min själ och tycker om det. Jag, som skrev sida upp och sida ner om att det inte spelade någon roll om det inte var för evigt. Lätt att säga när man är fjorton år och förälskad i Ola Salo och pojken i parallellklassen med det blonda håret som ibland ler när han går förbi skåpet och man tar det som ett tecken på hans eviga hemliga kärlek. Lätt att säga när man aldrig blivit kysst. Lätt att säga när man gick hem på den grusiga vägen utan en röd blomma med taggar som sticker in fingrarna. Jag antar att det är så det ska vara.
Men så är det inte nu. Det gör så ont, så ont för att han är så bra, och för att han säger så fina saker att jag ibland måste fälla en tår. Det är som att en bit av honom också ligger längst ner i min väska, och ju fler mil vi försvinner ifrån varandra desto ondare gör det. Jag är förlorad, och så upp över öronen förälskad.
Lolo fick mig att uppleva Broder Daniel igen med sitt romantiska uttalande. Tillbaka till den där fjortonåringen, fjortonåringen vars converse de tittar snett på, och som skriver
"Why is it so we die just as copies, if it's so we're born originals"
i räknehäftet där hon räknar Röd Kurs och är en allmän tönt och aldrig kommer bli någonting.
Men det är allt bra, ibland måste man leva om saker. Leva om det någonstans precis bakom ögonen, för att förstå hur bra allting är just nu.
20.58
Ibland när mina vänner plågas med fysik brukar jag sitta i en fönsterkarm och titta ut.
Gärna sitter jag högst uppe i östra flygeln och tänker att:
"Om jag bott i detta huset skulle denna korridor varit min, så himla mycket min"
Jag skulle rivit bort den fula vävtapeten och målat stenväggarna vita. Golvet skulle bli varmare på något sätt och i fönsterna skulle jag lagt mjuka kuddar och stora tunga filtar att värma sig under när det drar kallt genom det gamla glaset. Så brukar jag fantisera om hur rummen ser ut, för där har jag aldrig varit.
Sen brukar jag vika benen under mig och le för att det finns saker jag nyss förstått, som gjort saker och ting så mycket lättare.
Långt under min säng finns en svart bok (kanske borde jag inte berätta det?). Där skriver jag ofta lite mer abstrakta ord och meningar än i den bok jag brukar kalla min dagbok. I söndags skrev jag någonting fint, någonting riktigt fint och riktigt bra. Det var nog det finaste jag någonsin skrivit och någonsin tänkt. Synd att det är så hemligt och konstigt att inte en människa i världen skulle förstå, skulle få förstå. Kanske kan jag någon gång lära mig att skriva fint om allt, och inte osmakligt.
Nu väntar biologi och en god natts sömn.
Gärna sitter jag högst uppe i östra flygeln och tänker att:
"Om jag bott i detta huset skulle denna korridor varit min, så himla mycket min"
Jag skulle rivit bort den fula vävtapeten och målat stenväggarna vita. Golvet skulle bli varmare på något sätt och i fönsterna skulle jag lagt mjuka kuddar och stora tunga filtar att värma sig under när det drar kallt genom det gamla glaset. Så brukar jag fantisera om hur rummen ser ut, för där har jag aldrig varit.
Sen brukar jag vika benen under mig och le för att det finns saker jag nyss förstått, som gjort saker och ting så mycket lättare.
Långt under min säng finns en svart bok (kanske borde jag inte berätta det?). Där skriver jag ofta lite mer abstrakta ord och meningar än i den bok jag brukar kalla min dagbok. I söndags skrev jag någonting fint, någonting riktigt fint och riktigt bra. Det var nog det finaste jag någonsin skrivit och någonsin tänkt. Synd att det är så hemligt och konstigt att inte en människa i världen skulle förstå, skulle få förstå. Kanske kan jag någon gång lära mig att skriva fint om allt, och inte osmakligt.
Nu väntar biologi och en god natts sömn.
..
förresten;
en gång står vi över februari, du och jag
en gång står vi över februari, du och jag
vad jag ville bli när jag var liten
Gårdagskvällen tillbringades i Domsten, på maskerad som vår kära vän Christel anordnat. Det var sannerligen roligt, med god mat, fina outfits och roliga lekar. Dessutom gjorde jag världens finaste, men inte världens godaste tårta.
