Rent a Wreck

Jag tror att en stor anledning till att jag denna sommar inte kunnat njuta till fullo av allt roligt jag hittat på är att jag för första gången på år fruktar att kvällen ska ta slut. Innan har jag kunnat njuta av varenda sekund och tagit saker och ting precis som de kommit eftersom jag vetat att jag har det bästa kvar.
Att få sätta sig på den där bussen kvart i två eller kvart i tre. Dyngrak. Smålullig. Nykter. Alltid bredvid honom. Att bli skjutsad hem bak på cykeln och hålla om hans höfter under den gröna fiskarjackan eller över den djupblå duffeln, prata om hur kvällen varit eller bara om hur kallt det är mitt på natten och ruset försvunnit något. Och att sedan komma hem, smyga upp för trappan, borsta tänderna under tystnad. Att kyssas, älska hela natten eller bara somna näranära någon som man älskar och som älskar en tillbaka. Det slår alla timmar på svettiga dansgolv, alla euforiska utrop över ”dam-dam-dam-dam-dadada-dam. Det finns en gata…”, alla druckna diskussioner och fnittriga cigarettpauser.
Att få ligga sked, känna hur han andas i ens nacke och veta att man ska vakna nästa morgon och få äta frukost i hans morgonrock.
Nu handlar kvällarna förutom fyllan om tomma tåg, långa cykelturer eller obekväma soffor. Om sms man ångrar så innerligt dagen efter, om bakfyllor och den där genomträngande längtan efter hud.

-Tröstäter påskgodis som Tessan skickat och jag hämtat ut av en pratglad, leende man på posten runt hörnet.

-Min före detta grammatiklärare med ögon att dö för är tillbaka från var han nu tillbringat den senaste månaden. Han log och sa att jag hade blivit solbränd. Jag svarade 'tack', det kändes lite löjligt.

-Förstår inte hur jag någonsin ska kunna flytta tillbaka hem till allt grått och ångestladdat. Men så

sover och drömmer konstigt här. inatt drömde jag att jag, av en anledning jag inte kommer ihåg, satt på en stol i ett rum, tittade ut genom fönstret och grät sådär panikartat och brutalt som man bara kan göra när man är alldeles ensam eller alldeles för full. i drömmen var jag glad över tårarna och grät och grät utan att någonting hände tills jag vaknade med en alldeles torr kudde.

Klockan är halv fem, kanske fem på morgonen och utanför den vidöppna dörren har regnet övergått i ett morgondis. Jag har på mig en svart långklänning vars fåll gått upp under natten och sitter på golvet lutad mot väggen. Bredvid mig sitter en vän och pillar i en tallrik med fruktsallad, hennes prydligt uppsatta hår har ramlat ner något i nacken.
Discobelysningen på dansgolvet har dött, och de som fortfarande dansar dansar nu till ljuset från solen som gått upp. Det spelas ”Spice Girls” och vrålas med i texten från de som än inte nyktrat till.
Jag studerar dem, och förstår plötsligt att dessa människor, som under tre års tid varit min verklighet, ska leva ett helt liv utan mig liksom jag ska leva ett utan de flesta av dem. Jag tar S i handen och kramar hårt utan att säga någonting.

Det är höst och vi är på Halloweenfest någonstans långt ute i de småländska skogarna. Klockan är halv fyra och vi leker ’jag har aldrig’ och ’sanning och konsekvens’. Jag har druckit för mycket vodka, så den inglasade verandan vi sitter på snurrar ibland men är inte alls kylig trots att det snart är november. Vi skrattar mycket, dricker öl och bekänner hångel samt hemliga förälskelser. Mitt emot mig sitter en pojke som jag bara känt i en dryg månad men som får magen att snöra ihop sig ibland och som jag redan skrivit fler dagbokssidor om än vad som kan räknas på båda händernas fingrar. Jag sneglar på honom så ofta jag vågar, och i mitt druckna tillstånd vågar jag mest hela tiden. Ibland tittar han tillbaka, och när våra blickar möts viker han snabbt av, osäkert. Vid ett tillfälle får han frågan vem i rummet han helst skulle vilja ligga med och han svarar snabbt, utan minsta tvekan:
”Linnea.”
Det spelar ingen roll att vi bara är två tjejer i sällskapet , spelar ingen roll att han knappt pratat med denna andra tjej, jag ler så mycket en människa kan le och under busvisslingarna ler han tillbaka.
Något senare är det min tur, och på ’konsekvens’ tvingas jag snurra flaskan och kyssa personen den pekar på när den stannar. I min fylla hinner jag inte tänka eller hoppas, helt plötsligt har flaskan stannat, och den pekar på honom. Klart och tydligt, inga tvivel om saken, det är honom jag ska kyssa. På darriga ben går jag runt bordet, vågar inte möta hans -eller någon annans- blick. Så böjer jag mig ner över honom, tar hans ansikte i mina händer och gör det jag velat göra hela kvällen. Hans läppar är mjuka, och de är något med de där första kyssarna, så söta.
Långt bort hör jag vännernas berusade vrål och skratt, de har redan glömt oss och vill fortsätta leka denna korkade lek för att få reda på vem av våra lärare som Niklas faktiskt tycker är snyggast. När jag går tillbaka till min stol är jag lyckligare än på länge. Det spelar ingen roll att detta är på fyllan, spelar ingen roll att solen snart går upp och nästa två personer på tur redan kysser varandra, för vår kyss var lite mer än vad som är tillåtet i ’sanning och konsekvens’.