Rent a Wreck

Jag tror att en stor anledning till att jag denna sommar inte kunnat njuta till fullo av allt roligt jag hittat på är att jag för första gången på år fruktar att kvällen ska ta slut. Innan har jag kunnat njuta av varenda sekund och tagit saker och ting precis som de kommit eftersom jag vetat att jag har det bästa kvar.
Att få sätta sig på den där bussen kvart i två eller kvart i tre. Dyngrak. Smålullig. Nykter. Alltid bredvid honom. Att bli skjutsad hem bak på cykeln och hålla om hans höfter under den gröna fiskarjackan eller över den djupblå duffeln, prata om hur kvällen varit eller bara om hur kallt det är mitt på natten och ruset försvunnit något. Och att sedan komma hem, smyga upp för trappan, borsta tänderna under tystnad. Att kyssas, älska hela natten eller bara somna näranära någon som man älskar och som älskar en tillbaka. Det slår alla timmar på svettiga dansgolv, alla euforiska utrop över ”dam-dam-dam-dam-dadada-dam. Det finns en gata…”, alla druckna diskussioner och fnittriga cigarettpauser.
Att få ligga sked, känna hur han andas i ens nacke och veta att man ska vakna nästa morgon och få äta frukost i hans morgonrock.
Nu handlar kvällarna förutom fyllan om tomma tåg, långa cykelturer eller obekväma soffor. Om sms man ångrar så innerligt dagen efter, om bakfyllor och den där genomträngande längtan efter hud.