the opposite of hallelujah
Men, puss puss puss!
http://www.blossomgirl.canalblog.com/
a day in the life
Emma och jag bestämde oss för att baka scones och det resulterade i att jag mår illa bara jag tänker på någonting som har med mat att göra. Dessutom började Emma vifta med de små halvljumna degbitarna framför mitt ansikte tills jag skrek. Och hon bara skrattade. Men ja, det var gott så länge det varade.
Allt skulle kunnat vara väldigt bra. Jag ska snart ge mig av till Örkelljunga, imorgon ska jag leka med systra mi och träffa Hanna och Anja. På fredag bär det sedan av till Småland för fest.
Allt skulle kunnat vara jättebra, om det inte vore för det där satans musikhistoriaarbetet som hänger över mig som en tung, mörk filt i något äckligt symtetmaterial. Jag vet inte varför, jag bryr mig egnetligen inte. Vad är väl ett historiabetyg?
Ändå kan jag inte släppa det. Det måste bli bra. Lolo måste älska det. Mest för mig egen skull. Blabla.
columbus
Det kliar i benen, men ändå orkar jag inte ta tag i någonting.
Helgen har, förutom den gigantiska promenad jag tog i imorse, tillbringats (inte spenderats) på golvet i mitt rum tillsammans med Kent eftersom jag inte orkat någonting annat.
En stor tystnad, och så Joakim Berg.
Du har tänkt allt som sagts om mig
Du kan tro allt du hört om mig
Du kan ställa frågor om sanningen
Finns det en eller finns det tusen?
Jag är rädd för att det som alltid händer ska hända igen.
Fast att jag hatar det går det inte många minuter mellan gångerna tankarna nuddar honom och hans plats i mitt huvud. Det är som att alla tankar måste ta en omväg och vända vid det där speciella hörnet.
Saken blir ju inte bättre av att drömmarna spelar mig spratt och jag vaknar varje natt utan att kunna somna om igen. Timmar ligger jag och stirrar upp i taket, så arg och så tom. Trött.
Det spelar tydligen ingen roll vad jag vill, detta är någonting starkare och jag tänker bara låta det ta mig med. Vad spelar det för roll egentligen? Jag är ju van vid det här laget.
started smoking when i realized i couldn't breath anymore
Så klappar hon mig över håret och lämnar mig.
Så bra.
Jag ska sluta drömma. Sluta sova kanske. Sluta sova för att undvika de där drömmarna som förföljer mig. En vacker man i kortare hår en vanligt håller mig hårt och det är så verkligt.
Det är så verkligt att jag vet att det är en dröm. En dröm jag vilken stund som helst ska vakna upp ur och sparka hårt i väggen. Kanske fälla en tår.
Det har hänt två gånger nu. Samma man, samma famn. Samma händer i samma nacke.
Jag är besatt av tanken, men jag ska sluta sova. Sluta drömma.
För ont gör det. Ont att sparka i väggen.
Snart, snart, snart har jag läst de där förbaskade sidorna som legat där och stört mig så länge.
Gösta Berlings Saga. Egentligen tycker jag om den, jag tycker om att läsa den.
Ändå är det någonting som stoppar mig. Det finns allting någonting bättre att göra.
Jag kanske misslyckas i mitt försök att vara litterär och duktig.
Eller så kanske inte Selma Lagerlöf är min kvinna.
Membranofoner och golgiapparater,
Dessa söndagskvällar.
-Vad gör han här?
-Frågan är väl kanske ännu mer vad du gör här.
Det där med att falla in i gamla mönster ska verkligen inte fortsätta bli mig sak. Om så alla världens leende skulle le mot mig spelar ingen roll, för jag är där jag är idag och det är så bra. Hösten ropar förändring, jag har sagt det förr och jag säger det igen.
Men det spelar väl ingen roll. Tiden har sin gång.
Jag kommer stå där i julsnön och förstå att hur många gånger klockan än slår 22:22 kommer det inte bli som jag vill. Det är väl lika bra att inse.
Örkelljungakvällar är bra, och Jude Law är trots allt en riktig pudding.
'du är den första som fått linnea att klinga'
Jag tror jag fastnar lite i det.
Kanske för att det finns ganska mycket saker att vara negativ mot.
Men mest för att det ger mig mest.
Jag skulle kunna skriva om hur lycklig jag är över min familj, mina vänner, min skola, min kamera..Jag är lycklig, världens lyckligaste och världens tacksammaste. Men det ger mig ingenting. Jag borde lära mig, men på något sätt kan jag aldrig riktigt suga på den där lyckokaramellen tills den är obefintlig. Jag måste bita och slita för ett kort rus och sedan hamna på soffan igen. På soffan i fosterställning med huvudet fullt av trassel.
Jag borde inte, men jag tycker om det.
saker att se fram emot;
-meits matteprov
-kemitest på två kapitel jag inte läst
-tessans födelsedag. puss!
-mysdag i helsingborg/örkelljunga
-reaktionsformeln för syre
forever young
Jag orkar ingenting, och minst av allt orkar jag ligga fler timmar i min säng.
Och tänka för mycket. Skriva för mycket .
Imorgon måste jag masa mig till Lund för att sjunga opera med en viss fru Bolin.
Men det blir nog roligt. Om inte annat är en det ju en erfarenhet.
Jag har hört att man ska ta vara på sina färdigheter.
Göra det man kan och det man är bra på.
Fy.
Vad ska jag ta vara på? Att jag kan läsa böcker och lära mig att räkna ekvationer?
Att jag kan hålla mig stämma när 60 musikaliska pojkar och flickor ropar ho-ho?
Dagarna är långa, men åren allt för korta.
Snart måste jag veta. Och är det något jag inte orkar så är det definitivt det..
Jag vill dansa, jag vill svänga mina bastanta höfter i månljus och sjunga tills rösten inte finns mer.
Barfota på grusiga vägar tills fötterna skriker efter nåd.
Det vill jag, inte tänka för mycket!
when i am laid in earth
Så efter en lång dag med operaövningar som mest bestod av väntan, sitter jag nu här i mina underbyxor och mormors stora tröja med en kopp te och en macka och skriver om mitt engelska tal och min biologilabb..
Det är långt ifrån så mysigt som det låter.
Jag ska nog gräva ner mig en stund.
Det finns ingen som uppskattar ensamhet så som jag.
Gösta Berling fångar mig inte som han borde.
Lovisa, jag saknar dig också. Mer än vad du anar.
specifik värmekapacitet kan slänga sig i ån
Men också från konstiga tankar på tunna kinesiska blad,
från besatthet vid lår
och annan ångest.
Jag tror jag bryr mig alldeles för mycket. Jag måste vara bra på allting, alla måste tycka om mig, om inte gärna älska mig. Jag måste falla alla i smaken, fast jag är mycket medveten om att jag inte lyckas.
Räkna fysik är inte min grej, och det har ingenting med Micke att göra.
Skriva tal som Zuzanna tycker är "really bjuuutiful" kan jag däremot. Fast det räcker inte för mig. Jag måste klara mer, och inte bara mer. Allt.
21.16, jag går och lägger mig. Kom spralligt till mig i mina drömmar och spela en trudelutt på din vackra cello.
