Rent a Wreck

Imorse skrev jag om mina timmar på soffan i fosterställning och om hur jag slutat förakta dem, och också slutat förakta lyckan. Jag hoppas att de kommer tillbaka, men inte allt för snart.
Jag har så sjukt mysig ihopklibbad röst, jag kan inte sluta prata. Fast att det är just det jag borde göra. Innan idag var den bara sådär mesigt halvhalsontful, men nu. Wow. Jag ska sjunga jazziga låtar natten lång, och få gåshud och knutor på stämbanden. Vem bryr sig, det är ändå snart jul och jag är kär. Nåt mer kan jag väl inte begära?

Det som är det bästa med att skolan i stort sätt är slut är allt spännande man kan ägna sig åt när man kommer hem och inte har berg av pluggande att plöja igenom. I eftermiddags såg jag på Magical Mystery Tour och min stora kittel fylldes åter med ljusblått, bubblande Bealteselexir. Hur kan man inte gilla den, den är ju så Bealtes det kan bli och det är ju i sin tur det bästa?
Dessutom är Paul nog som allra, allra snyggast när han står på de franska bergen och sjunger Fool on the hill. Gorgeous. Jag skulle också vilja hoppa runt där och tralla; jag skulle vilja titta på någon med så varma ögon.
Gud ja. Paul.

Vi klädde precis granen, och den blev precis sådär medelsvenssonmysig och ful som det ska vara. Mysigt var det iaf, och på måndag är det  julafton. Galet.