Rent a Wreck

Det är konstigt det där med hur minnen kommer till en. Inatt, när jag låg och småhostade sådär alldeles lagom mycket. När man varken mår bra, eller det är synd om en.
Hanna tröstade mig genom att berätta att jag trots allt fått hostan på en trevlig väg, och det är sant.
Nog om det.

Inatt, när jag låg där och stirrade i taket kom jag och tänka på en sak jag inte tänkt på på hur länge som helst.
Jag tänkte på hur jag brukade leka med Fanny som bor uppe i backen.
Vi byggde hoppbanor för våra imaginära hästar, vi klappade kaniner, vi cyklade och hade allmänt roligt mest hela sommrarna. Ibland var hennes syster Frida också med.
En dag, en sensommareftermiddag byggde vi en koja precis över stengärdet bakom systrarna Bengtssons hus. Uppe i skogen letade vi stenar att ha till stolar och andra viktiga saker i vår primitiva koja.
Frida hittade den bästa, som vanligt.
Precis lagom stor, len och fin utan ett spår av äcklig mossa.
Med gemensamma krafter tog vi i och lyfte stenen. Där under satt den äckligaste padda jag någonsin sett. Stor, fet och äcklig satt den där och tittade upp på oss. Jag minns så väl exakt hur den satt där, och hur vi i ett kort ögonblick inte fattade hur den kommit dit. När vi gjorde det släppte vi stenen på den stackars paddan och sprang så fort vi kunde hem till mamma Anna-Lena och vars en glass.
Stackars padda. Där låg den i sin ensamhet under en varm sten och funderade på livet, tills tre småtjejer förstörde allting. Den måste krossats.. Usch, samhetskval är inte min grej.
Så förlåt kära padda, för att jag krossade dig och inte skänkt en tanke åt dig på sex år!

Min kära morbror vill att jag ska skriva önskelista och jag vill verkligen inte. Varför måste tiden gå så äckligt snabbt?