Rent a Wreck

Det kliar i benen, men ändå orkar jag inte ta tag i någonting.
Helgen har, förutom den gigantiska promenad jag tog i imorse, tillbringats (inte spenderats) på golvet i mitt rum tillsammans med Kent eftersom jag inte orkat någonting annat.
En stor tystnad, och så Joakim Berg.

Du har tänkt allt som sagts om mig
Du kan tro allt du hört om mig
Du kan ställa frågor om sanningen
Finns det en eller finns det tusen?

Jag är rädd för att det som alltid händer ska hända igen.
Fast att jag hatar det går det inte många minuter mellan gångerna tankarna nuddar honom och hans plats i mitt huvud. Det är som att alla tankar måste ta en omväg och vända vid det där speciella hörnet.
Saken blir ju inte bättre av att drömmarna spelar mig spratt och jag vaknar varje natt utan att kunna somna om igen. Timmar ligger jag och stirrar upp i taket, så arg och så tom. Trött.
Det spelar tydligen ingen roll vad jag vill, detta är någonting starkare och jag tänker bara låta det ta mig med. Vad spelar det för roll egentligen? Jag är ju van vid det här laget.