Rent a Wreck

Mamma bjuder mig på dumlekolor och säger att Kent låter Kent och att det är bra.
Så klappar hon mig över håret och lämnar mig.
Så bra.

Jag ska sluta drömma. Sluta sova kanske. Sluta sova för att undvika de där drömmarna som förföljer mig. En vacker man i kortare hår en vanligt håller mig hårt och det är så verkligt.
Det är så verkligt att jag vet att det är en dröm. En dröm jag vilken stund som helst ska vakna upp ur och sparka hårt i väggen. Kanske fälla en tår.
Det har hänt två gånger nu. Samma man, samma famn. Samma händer i samma nacke.
Jag är besatt av tanken, men jag ska sluta sova. Sluta drömma.
För ont gör det. Ont att sparka i väggen.

Snart, snart, snart har jag läst de där förbaskade sidorna som legat där och stört mig så länge.
Gösta Berlings Saga. Egentligen tycker jag om den, jag tycker om att läsa den.
Ändå är det någonting som stoppar mig. Det finns allting någonting bättre att göra.
Jag kanske misslyckas i mitt försök att vara litterär och duktig.
Eller så kanske inte Selma Lagerlöf är min kvinna.