20.58
Ibland när mina vänner plågas med fysik brukar jag sitta i en fönsterkarm och titta ut.
Gärna sitter jag högst uppe i östra flygeln och tänker att:
"Om jag bott i detta huset skulle denna korridor varit min, så himla mycket min"
Jag skulle rivit bort den fula vävtapeten och målat stenväggarna vita. Golvet skulle bli varmare på något sätt och i fönsterna skulle jag lagt mjuka kuddar och stora tunga filtar att värma sig under när det drar kallt genom det gamla glaset. Så brukar jag fantisera om hur rummen ser ut, för där har jag aldrig varit.
Sen brukar jag vika benen under mig och le för att det finns saker jag nyss förstått, som gjort saker och ting så mycket lättare.
Långt under min säng finns en svart bok (kanske borde jag inte berätta det?). Där skriver jag ofta lite mer abstrakta ord och meningar än i den bok jag brukar kalla min dagbok. I söndags skrev jag någonting fint, någonting riktigt fint och riktigt bra. Det var nog det finaste jag någonsin skrivit och någonsin tänkt. Synd att det är så hemligt och konstigt att inte en människa i världen skulle förstå, skulle få förstå. Kanske kan jag någon gång lära mig att skriva fint om allt, och inte osmakligt.
Nu väntar biologi och en god natts sömn.
Gärna sitter jag högst uppe i östra flygeln och tänker att:
"Om jag bott i detta huset skulle denna korridor varit min, så himla mycket min"
Jag skulle rivit bort den fula vävtapeten och målat stenväggarna vita. Golvet skulle bli varmare på något sätt och i fönsterna skulle jag lagt mjuka kuddar och stora tunga filtar att värma sig under när det drar kallt genom det gamla glaset. Så brukar jag fantisera om hur rummen ser ut, för där har jag aldrig varit.
Sen brukar jag vika benen under mig och le för att det finns saker jag nyss förstått, som gjort saker och ting så mycket lättare.
Långt under min säng finns en svart bok (kanske borde jag inte berätta det?). Där skriver jag ofta lite mer abstrakta ord och meningar än i den bok jag brukar kalla min dagbok. I söndags skrev jag någonting fint, någonting riktigt fint och riktigt bra. Det var nog det finaste jag någonsin skrivit och någonsin tänkt. Synd att det är så hemligt och konstigt att inte en människa i världen skulle förstå, skulle få förstå. Kanske kan jag någon gång lära mig att skriva fint om allt, och inte osmakligt.
Nu väntar biologi och en god natts sömn.
hade någonting att säga
Postat av: Sara
Struntprat kära vän, du skriver alltid fint.Jag blir så oerhört avundsjuk.
Bara så du vet, jag vet nästan inte vad perpositioner är och tänker därför inte bry mig om dem, om de inte följer mina lagar så kan de gå och lägga sig. OCH jag tänker fortsätta att spendera tid, hur mycket det än upprör Lolo.
fast hon är gulliga gunilla.
tjo!
Trackback
