when we were winning
Det bubblar i mig av längtan efter våren, speciellt när solen lyser dagarna i ett och jag har på mig ballerinaskor. Jag önskar jag kunde förklara, önskar likväl att jag kunde stoppa ner doften av den där tidiga våren i en liten ask och låta den ligga där att sniffa på när höstvindarna blåser som värst.
Längst ner i min väska ligger en grå T-shirt, i en påse, så att ingenting ska hända den. Vill man kan man få för sig att den fortfarande är varm och borrar man in sitt huvud i den känns det nästan som att han är här. Påsen med T-shirten med det största T:et i världen ska få följa med mig till andra sidan jorden så att jag kan ha den nära vart jag än går.
Jag förstår inte hur jag kunnat lämna ut mig själv så fullständigt. Hur jag blottar min själ och tycker om det. Jag, som skrev sida upp och sida ner om att det inte spelade någon roll om det inte var för evigt. Lätt att säga när man är fjorton år och förälskad i Ola Salo och pojken i parallellklassen med det blonda håret som ibland ler när han går förbi skåpet och man tar det som ett tecken på hans eviga hemliga kärlek. Lätt att säga när man aldrig blivit kysst. Lätt att säga när man gick hem på den grusiga vägen utan en röd blomma med taggar som sticker in fingrarna. Jag antar att det är så det ska vara.
Men så är det inte nu. Det gör så ont, så ont för att han är så bra, och för att han säger så fina saker att jag ibland måste fälla en tår. Det är som att en bit av honom också ligger längst ner i min väska, och ju fler mil vi försvinner ifrån varandra desto ondare gör det. Jag är förlorad, och så upp över öronen förälskad.
Lolo fick mig att uppleva Broder Daniel igen med sitt romantiska uttalande. Tillbaka till den där fjortonåringen, fjortonåringen vars converse de tittar snett på, och som skriver
"Why is it so we die just as copies, if it's so we're born originals"
i räknehäftet där hon räknar Röd Kurs och är en allmän tönt och aldrig kommer bli någonting.
Men det är allt bra, ibland måste man leva om saker. Leva om det någonstans precis bakom ögonen, för att förstå hur bra allting är just nu.
Längst ner i min väska ligger en grå T-shirt, i en påse, så att ingenting ska hända den. Vill man kan man få för sig att den fortfarande är varm och borrar man in sitt huvud i den känns det nästan som att han är här. Påsen med T-shirten med det största T:et i världen ska få följa med mig till andra sidan jorden så att jag kan ha den nära vart jag än går.
Jag förstår inte hur jag kunnat lämna ut mig själv så fullständigt. Hur jag blottar min själ och tycker om det. Jag, som skrev sida upp och sida ner om att det inte spelade någon roll om det inte var för evigt. Lätt att säga när man är fjorton år och förälskad i Ola Salo och pojken i parallellklassen med det blonda håret som ibland ler när han går förbi skåpet och man tar det som ett tecken på hans eviga hemliga kärlek. Lätt att säga när man aldrig blivit kysst. Lätt att säga när man gick hem på den grusiga vägen utan en röd blomma med taggar som sticker in fingrarna. Jag antar att det är så det ska vara.
Men så är det inte nu. Det gör så ont, så ont för att han är så bra, och för att han säger så fina saker att jag ibland måste fälla en tår. Det är som att en bit av honom också ligger längst ner i min väska, och ju fler mil vi försvinner ifrån varandra desto ondare gör det. Jag är förlorad, och så upp över öronen förälskad.
Lolo fick mig att uppleva Broder Daniel igen med sitt romantiska uttalande. Tillbaka till den där fjortonåringen, fjortonåringen vars converse de tittar snett på, och som skriver
"Why is it so we die just as copies, if it's so we're born originals"
i räknehäftet där hon räknar Röd Kurs och är en allmän tönt och aldrig kommer bli någonting.
Men det är allt bra, ibland måste man leva om saker. Leva om det någonstans precis bakom ögonen, för att förstå hur bra allting är just nu.
hade någonting att säga
Postat av: Sara
och härliga matte D har innom kort tid börjat! MEIT 4-EVER!
Saknar dig i Sverige. sitter här och buttrar för mig själv. verkligen själv (har precis lyckats glömma nycklarna i snickeboa, så jag är utelåst..). men, man vänjer sig väl.
k o m
h e m. nu.
puss
Trackback
