goodnight sweetheart
Min dröm om att bli litterär tycks faktiskt inte dala, som jag kanske realistiskt trott att det skulle.
Mrs Dalloway, Doktor Glas och Mosippan har redan tagit mig med storm. Vackra ord, vackra kvinnor. Men ändå, trots dessa vackra berättelser och vackra ord har jag någonstans en förhoppning om att ord ska kunna göra så mycket mer.
Beröra på djupare plan än skratt och gråt, kanske på djupare plan än någon av oss faktiskt kan förstå. Tänk en bok, där varenda ord sitter precis rätt, där man läser om så fina saker att man inte förstår dem.
Att allting handlar om mig, och om alla andra.
För jag tror på fullaste allvar att ord är det mäktigaste vi har, och jag tror lika fullt att det finns sätt att utnyttja dem på som ingen människa förstått. Eller som någon kanske har förstått, men som jag inte hittat.
Kanske borde jag skänka mitt liv åt att hitta denna min heliga skrift.
Helgen blev inte alls som jag tänkt mig, mest konstig och meningslös. (För min egen del vill säga.) Pricken över iet var såklart den borttappade gamla kameran, som jag inte bryr mig ett dyft om, men som ändå fick kittlen av ångest att bubbla över. Kanske var det också därför saker och ting gick som de gick?
Nu ska jag laga mat, sjunga en sång och se glad ut.
