2
Klockan är halv fem, kanske fem på morgonen och utanför den vidöppna dörren har regnet övergått i ett morgondis. Jag har på mig en svart långklänning vars fåll gått upp under natten och sitter på golvet lutad mot väggen. Bredvid mig sitter en vän och pillar i en tallrik med fruktsallad, hennes prydligt uppsatta hår har ramlat ner något i nacken.
Discobelysningen på dansgolvet har dött, och de som fortfarande dansar dansar nu till ljuset från solen som gått upp. Det spelas ”Spice Girls” och vrålas med i texten från de som än inte nyktrat till.
Jag studerar dem, och förstår plötsligt att dessa människor, som under tre års tid varit min verklighet, ska leva ett helt liv utan mig liksom jag ska leva ett utan de flesta av dem. Jag tar S i handen och kramar hårt utan att säga någonting.
och aldrig vill jag släppa din hand kära du.
<3
Så jäkla sant! Vet inte om jag var med på den där festen, men oj vad jag känner igen mig. :( Hoppas att det är bra med dig fina Linnea! Jag tänker på dej då och då. kram!
