Rent a Wreck

Så här är den. Det är en början, kanske ett slut också.
Det handlar om henne, vår mysigt knepiga mattelärare. Honom, min smålänske namne. Och så L, L är ju som hon är. (Kanske är det jätteinternt..)

"Det var henne han borde älskat.

Gång på gång upprepade hon orden i sitt huvud eller framför spegeln.

"Han borde älskat mig!"

Det var det mest logiska, och båda älskade de logik. Hon var matematisk, hon var korrekt och riktig, men saknade inte charm. Ibland brukade hon lägga in strofer på tyska när hon pratade, bara för att hon hört honom göra det samma, fast på engelska.

Det var henne han borde älskat.

De kunde diskuterat vetenskap eller räknat ut volymen av sina kokta frukostägg, och han hade kunnat ta hennes hand när de promenerade till arbetet genom morgonstaden.

Det var ju det logiska, det enda rätta.

Ändå satt hon ensam i sin hemtrevliga centrala lilla lägenhet med alldeles för många koppar blaskigt kaffe. Hon kunde inte minnas när hon senast sov en hel natt. Det gick inte.

Så fort hon stängde ögonen visade sig bilden av honom med den andra kvinnan, den andra kvinnan hon kände allt för väl.

Istället satt hon vaken och stirrade ut genom fönstret. Mumlade:

"Han borde älskat mig..." och tänkte på hans ögon som var så fulla med liv att hon funderade på om de skulle fortsätta leva efter att hans kropp lämnat jorden. En natt gjorde hon en ekvation som visade hur hennes kärlek ökade som en funktion av tiden. Hade hon varit lagd åt ett annat håll hade hon kanske skrivit en dikt. L hade skrivit en dikt.

L hade lockigt hår och samma levande ögon som han. Hon var en hejare på att matcha kläder och pratade om litteratur, lyrik och kärlek med skorrande r. Det var henne han älskade. Det var henne han i hemlighet kysste bakom kemisalen, henne han skrev lappar till och hade i hennes fack.

Hon brukade stöta på dem på vägen till kopiatorn. L alldeles rufsig i sitt gråa hår och han lite rosig om kinderna. Att de kunde bete sig så barnsligt.

Han borde älskat henne.

Då hade inget varit hemligt. De skulle gift sig och köpt ett radhus där de skulle bo med sina två katter döpta till Cosinus och Sinus. Med dem skulle de tillbringa kvällarna, uppkrupna i vars en mjuk fåtölj framför Vetenskapens värld. Inget tramsigt prat om onödiga saker, inget prat om kärlek. De skulle vetat att de älskade varandra, att det var det enda rätta.

Han borde älskat henne."